Det mörka nordiska biet Apis mellifera mellifera

Kategorie: Die Dunkle Biene Apis mellifera mellifera Veröffentlicht am Freitag, 21. Januar 2011 Drucken E-Mail

Det mörka nordiska biet

Apis mellifera mellifera - Nordbi

Text: Ingvar Arvidsson

Det mörka europeiska biet var en gång världens mest spridda honungsbi. I Europa är dess naturliga utbredningsområde från Alperna till mellersta Skandinavien och från Brittiska öarna till Uralbergen.

Under 1800-talets senare del började intresset för Carnicabiet att växa bl.a. i Tyskland, vilket ledde till en växande import även till Sverige. Den stora importen kom dock att handla om det gula italienska biet, Apis m. ligustica. Tidigare importer och spridning hade lett fram till problem med besvärliga korsningsbin i en del områden. Det gula biet såldes framförallt för sitt lugna temperament. Denna period varade fram till slutet av 70-talet då Buckfastbiet började sitt segertåg.

Under 80-talet började några framgångsrika storbiodlare att producera Carnicadrottningar i stor skala. Dessa spreds särskilt till mellersta och norra Sverige.

Nordbireservat

Det fanns i slutet av nittiotalet 500 - 800 samhällen, som vi vet tillräckligt om för att säga att de är rena nordiska. Hälften av dessa skulle klara två generationer friparning utan hybridisering. Ett mål, som vi satt upp är att 4 000 av landets ca 80 000 samhällen ska på sikt vara nordiska. Vi skulle då ha en så bred bas, att inget omedelbart hot skulle finnas även om drottningodlingen och stationsparningen upphörde en tid. Sedan dess har runt 500-700 drottningar parats på säkra plater årligen.

För att skapa en större trygghet för rasen på sikt har vi börjat att skapa frivilliga renparningsområden, reservat, som samtidigt kan fungera som större eller mindre genpooler. 1998 bildades vårt första nordbireservat i norra Jämtland. I Västerbotten har bildats två mindre reservat.

Våra nordiska grannar

Att få till ett samarbete med våra nordiska grannar har varit naturligt. Det började med Danmark och Läsö. Vi håller fortsatt nära kontakt med våra vänner där. Det är ju Danmarks enda plats för mörka bin och det har varit och är fortfarande stora problem genom införsel av gula bin under 80-talet, som höll på att ödelägga hela läsöpopulationen. Läsö har av Danmarks regering fredats som reservat för "brune bin". Beslutet har överklagades till EU men är nu avgjort till den läsöbiets fördel. EU har godkänt att Läsö får användas som renparningsområde enbart för "brune bin". EU har alltså slagit fast, att vårt mörka nordiska bi ("brune bi") är skyddsvärt och viktigt att bevara som genetisk tillgång. (Läs EU-utslaget)

Vår stam av läsöbin har vi byggt upp av två skäl. Dels för att dessa kan bredda vår nordiska bas, dels för att kunna återföra dem till Läsö om hybridiseringen där skulle bli total. Vi hoppas att så inte ska bli fallet.

Norge har Europas största bestånd av nordiska bin. I Södra Norge kring Flekkefjord finns ett renparningsområde med ca 2 000 samhällen. Sedan 1991 är Nils Drivdal ansvarig projektledare inom detta område.

I Finland verkar det nordiska biet nästan helt utrotat. Två bigårdar med nordiska bin, tyvärr ganska hybridiserade, har hittats. Från och med 1995 görs en stor satsning på nordiska bin på ön Hailuoto utanför Uleåborg. Här håller man på och bygger upp ett reservat, som kan bli mycket betydelsefullt för framtiden. Nordbiprojektet levererade 1995 5 samhällen och 25 drottningar dit. Målet är att bibeståndet skall omfatta 300 samhällen om några år.

Ute i Europa

Det är inte bara i de nordiska länderna, som räddningsprojekt bedrivs. I England har man samlat ihop de små rester, som gått att finna av det ursprungliga brittiska biet. Längst ut i Bretagne i Frankrike, i några alpdalar i Schweiz och Österrike samt i Polen och Litauen arbetas aktivt för att ta vara på de lokala stammar som man hittat där.

I september 1995 hölls i Moi i Norge den första internationella melliferakonferensen. Delegater från 8 europeiska länder enades om ett manifest där regeringar, vetenskapliga institutioner och nationella biodlarorganisationer uppmanas att ta sin del av ansvaret för att bevara de rester av det mörka europeiska biet som finns kvar. Organisationens namn är SICAMM (Societas Internationalis pro Conservatione Apis melliferae melliferae) Se Bitidningen nr 1/96.

Denna konferens har sedan följts av en 1996 i Tyrolen i Österrike,1998 i York i England, 2000 var det Sveriges tur att vara värdnation. 2002 Polen och 2004 Läsö i Danmark.

Hur ser ett nordiskt bi ut?

Det nordiska biet, Apis m. mellifera, är mörkt brunt till svart - en anpassning till ett nordligt klimat. En annan anpassning är den längre behåringen. Hårlängden på bakkroppen är dubbelt så lång som hos sydliga biraser. Ett bra sätt att bestämma rastillhörigheten är att mäta två vingribbor på ena framvingen (cubitalindex) och en vinkel (diskoidalvinkeln). Detta har visat sig vara ett mycket bra och relativt enkelt sätt att upptäcka ev inkorsningar av andra raser.

Till sist

Bevarandet av vårt nordiska bi är en nationell angelägenhet för hela biodlarsverige, oavsett vilken biras man själv föredrar. Vi måste hjälpas åt så att inte ett genetiskt och kulturellt arv går oss ur händerna. Vi tror i nordbiprojektet att vi ska klara det, men då krävs det ett samarbete med alla goda krafter.

Skriv till:

Diese E-Mail-Adresse ist vor Spambots geschützt! Zur Anzeige muss JavaScript eingeschaltet sein!

Zugriffe: 7621